”Du Linda, kan du komma på ett utvärderingsmöte i maj. Som ett avslut på Världens Tuffaste Jobb och gå igenom det sista?” Jag har dragit ut på svaret. Lisa på Kooperation Utan Gränser har fått vänta väl länge på vändande mail. För jag har liksom inte riktigt velat stänga. Avsluta. Erkänna att Världens Tuffaste Jobb faktiskt är över för 2012. Men det är dags för ett nytt kapitel. Eller som vår käre monark skulle säga, nu vänder vi blad.
För jag har delat Angelas verklighet, och utfört Världens Tuffaste Jobb under tre veckor. Och hon har delat min verklighet, och utfört ett inte alls särskilt fysiskt hårt arbete under två veckor. Jag tog med mig hundra historier med mig från Uganda, och när jag pratade med Angela häromdagen berättade hon att hon tagit med sig minst lika många hem till sina barn. Den kvällen hade hon berättat för Jobina om trappan som rullade rakt ner i jorden till en plats där man kunde åka tåg. Helt galet.
För under två veckor i april kastades min vän, den ugandiska småbonden från Kyarumba, in i min vardag. Under två veckor besökte vi bönder och lärde oss att mjölka med maskin tillsammans. Vi drillades i uppfödningstekniker av den överlägset starka hönssorten Maran. Vi fikade på kokkaffe och lärde oss hur mjöl blir just mjöl ute i Kjula. Och så fick vi oss en rejäl genomgång av Coops historia och vad det där med ett konsumentkooperativ verkligen är. Angela antecknade noga i sin anteckningsbok som hade en bild av det lutande tornet i Pisa och texten Rome skrivet på framsidan. Och så fikade vi lite till.
Till viss del blev samtalen med Angela annorlunda när hon delade mitt vardagsrum i Täby. Långt från sin familj tror jag att hon saknade sin by och sina rutiner. Men så fanns det också stunder då vi verkligen hittade tillbaka till samhörigheten och enkelheten i Kyarumba. När vi stod böjda över diskmaskinen och pratade familj, framtidsdrömmar och den där märkligheten att Linus faktiskt inte betalt min pappa för att få gifta sig med mig (ja, nu är vi ju visserligen inte gifta, men ja, andemeningen är ju den samma som sambo). Angela visste ju visserligen hur det låg till i Sverige – men hon hade nog ändå inte riktigt kunnat smälta det hela. Inte ens en get hade min pappa fått av min sambo. Så där och då, mitt i läggningen av barnen, mitt i ett stökigt kök med makaronrester på golvet, möttes vi i en kravlös diskussion om huruvida en flicka ska säljas från en man till en annan. Vi vrider fram och tillbaka på frågorna. Pratar om kulturella vanor och jämställdhet i hemmet. Jo, säger Angela till slut. Kanske blir det annorlunda för mina barnbarn ändå.
Jo, kanske ändrar Angela på saker och ting nu när hon är tillbaka i sin by. Kanske gör hon annorlunda val. Kanske tar hon med sig något från de sörmländska bönderna i utvecklingen av sitt jordbruk. För visst har Världens Tuffaste Jobb förändrat oss båda. Sedan jag kom hem räknar jag fortfarande det jag köper i ugandiska dagslönder. Jag värderar fair trade bomull och ekologiskt kaffe ännu högre. Jag tycker kooperativ är lite sexigare nu än tidigare. Och så har jag bytt jobb också. Den bankanställda tvåbarnsmamman från Täby kom på att det var dags att byta bransch. Till biståndsbranschen faktiskt. Så, hejdå bank – hej hej Världens Barn.
See ya,
Linda