”Du Linda, kan du komma på ett utvärderingsmöte i maj. Som ett avslut på Världens Tuffaste Jobb och gå igenom det sista?” Jag har dragit ut på svaret. Lisa på Kooperation Utan Gränser har fått vänta väl länge på vändande mail. För jag har liksom inte riktigt velat stänga. Avsluta. Erkänna att Världens Tuffaste Jobb faktiskt är över för 2012. Men det är dags för ett nytt kapitel. Eller som vår käre monark skulle säga, nu vänder vi blad.

För jag har delat Angelas verklighet, och utfört Världens Tuffaste Jobb under tre veckor. Och hon har delat min verklighet, och utfört ett inte alls särskilt fysiskt hårt arbete under två veckor. Jag tog med mig hundra historier med mig från Uganda, och när jag pratade med Angela häromdagen berättade hon att hon tagit med sig minst lika många hem till sina barn. Den kvällen hade hon berättat för Jobina om trappan som rullade rakt ner i jorden till en plats där man kunde åka tåg. Helt galet.

För under två veckor i april kastades min vän, den ugandiska småbonden från Kyarumba, in i min vardag. Under två veckor besökte vi bönder och lärde oss att mjölka med maskin tillsammans. Vi drillades i uppfödningstekniker av den överlägset starka hönssorten Maran. Vi fikade på kokkaffe och lärde oss hur mjöl blir just mjöl ute i Kjula. Och så fick vi oss en rejäl genomgång av Coops historia och vad det där med ett konsumentkooperativ verkligen är. Angela antecknade noga i sin anteckningsbok som hade en bild av det lutande tornet i Pisa och texten Rome skrivet på framsidan. Och så fikade vi lite till.

Bild

Till viss del blev samtalen med Angela annorlunda när hon delade mitt vardagsrum i Täby. Långt från sin familj tror jag att hon saknade sin by och sina rutiner. Men så fanns det också stunder då vi verkligen hittade tillbaka till samhörigheten och enkelheten i Kyarumba. När vi stod böjda över diskmaskinen och pratade familj, framtidsdrömmar och den där märkligheten att Linus faktiskt inte betalt min pappa för att få gifta sig med mig (ja, nu är vi ju visserligen inte gifta, men ja, andemeningen är ju den samma som sambo). Angela visste ju visserligen hur det låg till i Sverige – men hon hade nog ändå inte riktigt kunnat smälta det hela. Inte ens en get hade min pappa fått av min sambo. Så där och då, mitt i läggningen av barnen, mitt i ett stökigt kök med makaronrester på golvet, möttes vi i en kravlös diskussion om huruvida en flicka ska säljas från en man till en annan. Vi vrider fram och tillbaka på frågorna. Pratar om kulturella vanor och jämställdhet i hemmet. Jo, säger Angela till slut. Kanske blir det annorlunda för mina barnbarn ändå.

Jo, kanske ändrar Angela på saker och ting nu när hon är tillbaka i sin by. Kanske gör hon annorlunda val. Kanske tar hon med sig något från de sörmländska bönderna i utvecklingen av sitt jordbruk. För visst har Världens Tuffaste Jobb förändrat oss båda. Sedan jag kom hem räknar jag fortfarande det jag köper i ugandiska dagslönder. Jag värderar fair trade bomull och ekologiskt kaffe ännu högre. Jag tycker kooperativ är lite sexigare nu än tidigare. Och så har jag bytt jobb också. Den bankanställda tvåbarnsmamman från Täby kom på att det var dags att byta bransch. Till biståndsbranschen faktiskt. Så, hejdå bank – hej hej Världens Barn.Bild

See ya,
Linda

Vad är det som framförallt skiljer Sverige och Uganda åt? Förväntansfulla frågor från bönder, vänner, grannar och journalister till Angela under hennes besök i Täby utanför Stockholm. Nästan överallt kommer frågan och jag tror att man ibland förväntar sig långa utläggningar om strukturella skillnader, vårt sociala välfärdsnät eller differenserna i de politiska systemen. Men nej. Svaret från Angela är enkelt. ”Everything here is done by a machine.” Ofta förstår inte riktigt den som frågat svaret. Förmodligen för att vi har kommit så långt från en verklighet där allt faktiskt görs för hand. Jo, säger Angela, här finns det maskiner till allt, tvättmaskin, diskmaskin, komjölkningsmaskin. Till och med korna har sin egen maskin där de kan trycka på en knapp för att få vatten. Allt är en maskin här. Men i Uganda gör vi allt med händerna.” Hon visar med sina knutna nävar hur tvätten skrubbas och det går upp som ett ljus för den som frågat.

Idag när vi besökte Näsbydalskolans klass 6 bad jag eleverna tänka sig att de satt i sitt hem och ingenstans fanns en maskin. Inte till något fick de använda en apparat. Det enda drivet på el de fick ha var en telefon. Inte en smart phone utan en hederlig 3610:a med knappsats. Reaktionen blev minimal. Tills jag nämnde att även TV och dator gick bort. Då tappade eleverna fattningen.

Men trots att Angela fått chockbehandling i maskinanvändning under sin första vecka i Sverige – så tar hon det hela förvånansvärt coolt. Hon lassar vant in tallriken i micorvågsugnen medan hon passar grytan på induktionshällen. Hon sätter på TV:n och klickar runt bland Jersey Shore och Top Model-kanaler som om hon inte gjort annat. Hon kollar in mjölkmaskiner och vattenpumpar och funderar på hur det skulle kunna funka i Kyarumba. Där, där allt görs med händerna.

Så ja, livet i Sverige är annorlunda. Och ibland är de enklaste sakerna som vi tar för givet det som faktiskt är den största skillnaden.

Angelas kanske vanligaste fråga. What’s this? För allt är nytt. Inget är som hemma. ”You have machines for everything here” säger hon och tittar sig omkring. Och om jag tyckte allt var annorlunda för mig i Kyarumba – så är allt verkligen annorlunda i Täby för Angela. I två veckor stannar hon hos mig och delar vår vardag – med besök på bondgårdar, studiebesök på Coop och mycket mycket mer.Bild

Välkommen till min verklighet Angela,

See ya,
Linda 

Familjen Mukababirwa och så jag

Familjen Mukababirwa och så jag. Elian, Jobina, Robina, Jennifer, Bennet, Ivan, Angela. Jag är hon till höger.

Japp, det var löning i fredags om någon nu missade det. Och jag fick betalt för Världens Tuffaste Jobb. Efter att ha plockat bomull, skördat jordnötter och skött om hushållet i tre veckor fick jag – håll i dig nu – 210 kronor! Det motsvarar en normal lön för en kvinnlig bonde i Uganda – 10 kronor om dagen. (För att sätta det i sitt sammanhang kan du räkna med att ett kilo get i Katelaba kostar 20 kr. Ved för en dag 2 kr. Skolavgifter 200-1200 kr per termin.)

Tipsen från er läsare på hur jag ska spendera pengarna har rasat in – stort tack! Och efter mycket funderande har jag äntligen bestämt mig. För dig som trodde att jag skulle köpa semlor för hela beloppet så måste jag göra dig besviken. Jag kommer….tam tam tam taaa….skänka dem till Kooperation Utan Gränser. Ingen högoddsare, jag vet, men ack så effektivt.

För jag vet att de 210 kronorna till exempel räcker till att ytterligare en familj kan gå jämställdhetsutbildningen i sitt bondekooperativ. Den utbildning som Angela och Ivan också gått och som verkligen förändrat deras sätt att arbeta och leva. Den utbildning som öppnar vägen för att kvinnor kan ta en aktiv del i familjens beslut om ekonomin. Den utbildning som lägger grunden för en bättre framtid för barnen. Men 210 kronor räcker till en man och en fru, och eftersom många har flera fruar, och eftersom det är gott om familjer som behöver utbildning, så har jag också bestämt mig för att bli månadsgivare till Kooperation Utan Gränser. Så från och med nu donerar jag den 25:e varje månad en ugandisk lön så att fler bönder ges möjlighet att själva lyfta sig ur sin fattigdom.

Kom igen nu läsare, jag vet att några av er har pengar kvar efter lönehelgen. Matcha min donation – eller dubbla den – och låt fler kvinnor få sina röster hörda runt om i världen.

See ya,
Linda

Ps. Visste du förresten att Kooperation Utan Gränser är en av de organisationer som godkänts för det nya skatteavdraget för gåvor? Så om du tänkt ge du 200 kr i månadsbidrag kan du lika gärna ge 267, för du får tillbaka mellanskillnaden på skatten.

Det var en journalist från Camino som ställde frågan idag när vi satt på Odenplan över en kopp kaffe (nä, de hade inte ekologiskt så det sved lite extra att dra fram VISA-kortet). Vad ska du göra med dina 10 kr som du tjänade per dag i Uganda? Hur ska du spendera månadslönen? Jag har fått frågan en gång tidigare, innan jag åkte till Uganda, men då hade jag inte hunnit fundera så mycket över saken. Nu så här efteråt, när jag slitit ihop de där 210 kronorna under tre veckors tid på bomullsplockning, jordnötsskördande och grisskötsel, så står jag fortfarande utan ett bra svar. En sak vet jag säkert – de ska inte landa på lönekontot och sedan rinna iväg på någon anonym e-faktura. Det skulle kännas alldeles för futtigt.

Hur skulle Angela ha spenderat dem? För hon tjänar ju ungefär lika mycket under en månad. Troligtvis skulle hon spara en del på Spara- & Lånaföreningens möte på Söndag. Spara så att hon kunde betala för Robinas skolavgift, och för Bennets, Jobinas och Jennifers. Sen skulle det mesta gå åt till mat som de inte producerar själva i familjen – socker, olja och så kött. Ett par kronor skulle hon säkert skänka till kyrkan i kollekten, och så kanske några kronor till en begravning eller två. Sen skulle de vara slut, om inte mer än slut.

Så, min fråga till dig är. Hur ska jag spendera lönen? Hur får jag störst effekt av mina 210 kronor? Var gör de bäst nytta? Kommentera gärna här eller på twitter. Lovar att överväga förslagen noga.

See ya,
Linda

Så här snart två veckor efter hemkomst från Världens Tuffaste Jobb så är det rätt mycket som poppar upp i mitt huvud. Frågor som jag önskar att jag ställt Angela. Frågor som jag ställer mig själv. Och frågor som andra ställer mig. Varför äter man så mycket get i Uganda? Vad är egentligen vettigt att hetsa upp sig för i vardagen? Och kanske viktigast av allt: Vad är jämställdhet för mig? 

Det där med jämställdhet har jag funderat en hel del kring senaste veckan. Det har liksom inte varit på toppen av min agenda tidigare, innan Uganda, eftersom jag känt att det ju flyter på rätt bra. Jag och Linus, ja, vi är ju jämställda. Eller? Och barnen, de behandlar jag väl lika. Eller?  Och på jobbet, där har jag väl samma möjligheter som mina manliga kollegor. Eller? Men efter veckans nyhetsstorm i vattenglaset kring det könsneutrala pronomen hen och jämställdhetsdagis, men också debatt kring jämställdhet i bistånd  så har jag i alla fall tagit mig en extra fundering.Slutsats? Jo, jag tycker nog att jag lever ett rätt jämställt liv – och försöker bidra till ett sådant för mina barn.

Visst, det finns områden där vi borde ta ett rejält kliv framåt i Sverige, lika lön för lika arbete för att nämna en liten detalj. Men för många av oss här så är ju trots allt jämställdhet inte något som gör skillnad mellan liv och död. Med risk för att röra upp ännu en storm i ett vattenglas: jämställdhet, eller i bland bristen på jämställdhet, i flera delar av vårt samhället är liksom ett lyxproblem. Men för Angela och Ivan och deras barn så är jämställdhet en fråga om att själv lyfta sin familj ur fattigdomen. Det är en fråga om att kunna förbättra sitt jordbruk och få mer pengar i vardagen. Det är en fråga om att kunna ge sina barn en vettig utbildning.

Så när jag gör Försäkringskassans jämställdhetstest på Facebook och svarar på frågor som ”Vem i familjen planerar semestern” och ”Vem byter oftast glödlampan hemma” – så kan jag liksom inte hjälpa att jag lyfter lite på ögonbrynen och småfnyser  i soffan. Är det det vi menar med jämställdhet i Sverige? Och efter att ha tagit mig igenom testet får jag veta att jag och min sambo delar 55/45 på hushållsarbetet (till min ”fördel” om någon undrar) och om vi delat  likadant på föräldraledigheten skulle vi fått 12 000 kronor i jämställdhetsbonus (ja, vi delade rätt lika på den också om nu någon funderade på det).

Jag kan inte annat än undra vad Angela skulle svara på Försäkringskassans frågor. Hon har ju för det första inte haft en enda semesterdag i hela sitt liv. Och någon glödlampa finns ju liksom inte att byta hemma hos henne. Eller sopor att gå ut med. Eller däck på bilen att byta. Och även om hon skulle haft det – så skulle hon och Ivan inte fått någon jämställdhetsbonus för någon ugandisk försäkringskassa såg jag då rakt inte till och föräldraledighet , nä någon sådan finns det ju inte  att dela på. (”Vi tar mammaledigt två månader utan lön och sedan tar vi med oss barnen till jobbet. Va? Tar inte du med dina barn till banken? Varför inte?”)

Så, var landar jag då i när det gäller mina funderingar kring jämställdhet? Jo, att a) vi har det jäkligt bra b) vi borde kanske lyfta blicken lite och c) det finns mycket att göra för att andra ska ges möjlighet att skaffa sig själv ett bättre liv.

See ya
Linda

Jajamensan, en liten film med Angela, mig och från Buthale-kooperativet i Katelaba som Kooperation Utan Gränser stödjer. Rätt cool effekt man kan få av jämställdhetsutbildning och lite jävlaranamma faktiskt.

Det är sjukt tvära kast. Kom hem från Världens Tuffaste Jobb i måndagsmorse och rivstartade på banken dagen därpå. Från TEVA-sandaler till pumps över en natt. Slängde de välanvända kanvasbyxorna i tvätten och drog fram de grå kostymbyxorna med pressveck. På bara ett par dagar bytte jag bomullsplockning och utedass mot Knowledge Sharing-möten och kaklade badrum med golvvärme.

Många frågar mig hur upplevelsen i Angelas familj har förändrat mig –  kommer jag tänka och göra annorlunda framöver? Jo, absolut. Det mest uppenbara är väl en än större medvetenhet om hur vår livsstil faktiskt påverkar andra människors möjlighet till ett drägligt liv utan fattigdom. Hur vår jakt på billigt billigt billigt gör att bönderna är de som får betala ett högt pris: fattigdom. Men jag har också börjat omvärdera pengar som sådana. Igår när jag skulle ställa bilen i stan räknade jag dagslöner samtidigt som jag  tryckte på betala-knapparna på parkeringsautomaten. Fyra dagslöner fick jag hosta upp för dryga två timmars parkering. Lunchen i personalmatsalen slukade åtta dagslöner. Nä såklart kommer jag inte upphöra konsumera. Men jag hoppas kunna välja mer med omsorg framöver.

See ya
Linda

Flera gånger under Världens Tuffaste Jobb har jag fått frågan: Men vad kan man då göra för att förbättra böndernas och barnens situation? Jag skulle kunna rabbla upp tusenochen saker som det finns behov av – men många av dem skulle bara ge en kortsiktig effekt. Visst, barnen i plantagen skulle behöva ett sjukvårdskit för brännskador och skärsår. Bördan för familjerna minskar för stunden om de får hjälp med skolavgifterna. Att borra vattenbrunnar närmre byarna skulle underlätta hushållsarbetet.  Men sen kommer nästa termin, nästa brännsår, nästa hus och då måste biståndet fortsätta rulla in. Ska bönderna vara beroende av bistånd?

 

För Kule som jobbar på Nyakatonze-kooperativet för bönder i Kasese-regionen, är svaret nej. Han har sett vilken effekt det får på fattigdomen om bönderna istället organiserar sig i kooperativ. Varje kooperativ bygger på sig själv och på sina medlemmar. Det handlar om att stärka sig själv genom hjälp till självjälp. Ta Angela och Ivan som exempel. De är medlemmar i Buthale-kooperativet tillsammans med 80 andra bönder runt om Katelaba. Varje år betalar de en sin medlemsavgift på 15 kronor, men för det får de mycket.

En uppenbar fördel med kooperativet är mer cash för grödorna. När Angela och Ivan skördat sin bomull och sitt ekologiska kaffe så säljer de det direkt till kooperativet. En uppköpare från Butahle med godkänd våg kommer förbi plantagen och väger säckarna. Betalningen får de direkt i handen – mer pengar än om de sålt till mellanhänder som dessutom ofta fuskar med vägningen. För genom att kooperativet säljer så stora mängder grödor vidare så kan de förhandla till sig bättre priser.

Men för sina 15 kr får de också en rad utbildningars, utbildningar som tas fram med hjälp av Kooperation Utan Gränser; effektiva jordbruksmetoder, miljö, HIV/Aids, jämställdhet. Den senaste har förändrat deras familjesituation radikalt. Tidigare gjorde Angela allt hushållsarbete; tvätten, maten, barnen, veden, jordbruket. Ivan tog hand om pengarna och beslutade om de viktiga frågorna i familjen.  Idag delar de på jobbet och får mer tid över till sina cash crops, de grödor som de säljer vidare. Och självklart bestämmer de tillsammans över hur pengarna ska användas – nu går mer pengar till skolavgifter och sjukvård än tidigare.

Och så Spara- och Lånaföreningen såklart. Den egna banken som medlemmarna byggt upp tillsammans. Varje månad går Angela och Ivan till föreningsmöte för att spara pengar. Angela sparar för att kunna öppna upp en affär i byn, men också till sin egen vidareutbildning. One day, maybe, säger hon. Och så får de låna, till exempel till grödor, skolavgifter, affärsidéer. Men de får aldrig låna mer än tre gånger det belopp de sparat ihop, det fungerar som en morot för att medlemmarna ska vara långsiktigt engagerade i gruppen och lägga manken till för att spara. Kooperation Utan Gränser stödjer Spara- och Lånaföreningen till exempel utbildningar i hushållsekonomi, mikrofinansering och affärsmannaskap.

Kanske minns du den där historien om mannen som sålde kaffet två gånger och sedan gjorde av med alla familjens pengar på sprit och kvinnor? Ivan så något som verkligen bet sig fast i mig: If that man would have been a member of our cooperative this would never had happened. Kanske har han rätt. Efter mina tre veckor här är det helt uppenbart att kooperativet spelar en oerhörd roll för de här bönderna. Så, vad kan man då göra för att förbättra böndernas och barnen situation i Katelaba? Ja, vad sägs om att bli månadsgivare till Kooperation Utan Gränser så att flera som Angela och Ivan kan få jämställdhetsutbildning och träning i mikrofinansering och själv lyfta sig ur sin fattigdom.

See ya
Linda

Sitter på restaurang Zen Garden i Nairobi för att äta lunch. Snart ska vi gå till Kooperation Utan Gränsers kontor för avrapporteringsmöte. Trädgården är välvårdad, stolarna välstoppade, kyparna många. Jag är omgiven av västerländska affärsmän och välbeställda afrikanska väninnor som småpratar under parasollerna. Nystrukna vita skjortor. Louis Vuitton-väskor. Klassiska märkesklockor. En svart barnflicka som leder bort en liten pojke som stör sin indiska mamma i hennes diskussion med lunchkollegorna. Statistiskt sett tjänar tjänsteflickan knappt 500 kronor i månaden. En lunchrätt här kostar runt hundralappen.

Menyn är diger. Sushi. Sallad. Knaprig nudelwok. Glaserade croissanter bakom glasdisken. Som jag har längtat efter riktigt riktigt god mat. Och det enda jag ser framför mig är barnen på bomullsplantagen. Det vänder sig i magen på mig.

Kontrasten blir för stor. Jag vill tillbaka till Angela och Ivan. Sitta med barnen ute på gården och äta ris och kött från plasttallrikar. Jag kan till och med tänka mig lite get. Men bara lite.

See ya
Linda

Flickr Photos

TuffasteJobbet

%d bloggare gillar detta: