I november testades 4 av 45 gravida positiva för HIV på förlossningskliniken i närheten. Kvinnan på bilden är INTE en av dem.

I november testades 4 av 45 gravida positiva för HIV på förlossningskliniken i närheten. Kvinnan på bilden är INTE en av dem.

Här dör böndernas barn i malaria och tuberkulos, medan mina får Alvedon så fort febern når 38,5. Här räknas varje mynt innan man går till marknaden, medan jag knappt funderar över om jag ska äta kyckling eller fisk till middag. Här är 6,5 % sjuka i HIV/AIDS, medan jag inte känner en enda hemma i Sverige med sjukdomen. Bara i sjukstugan här i byn testades 4 av 45 kvinnor positiva för HIV under november när de kom in för att föda barn – som tur var upptäcktes det i tid och barnen de födde blev inte smittade. Hur blev det egentligen så här? Hur blev världen så orättvis – och varför är det så svårt att bryta mönstret?

För varje acre bomull förlorar bönderna 1200 kronor på grund av låga världsmarknadspriser

För varje acre bomull förlorar bönderna 1200 kronor på grund av låga världsmarknadspriser

När vi igår på jämställdhetsutbildningen diskuterade vad som orsakar fattigdom så svarade bönderna; lathet, sjukdom, stöld, onödiga inköp och self neglegance. Inte en enda angav omgivande faktorer som låga priser på bomull eller korrupt politisk styrning som exempel. Ser man verkligen sin egen skuld som en så stor del i fattigdomen? Kanske var det bara så att man nämnde saker man själv kunde påverka för att man visste att den fattiges röst ändå inte blir hörd i de stora frågorna.

Varför är det då så svårt att lyfta sig ur fattigdomen? Jag vet att det finns tusenochen anledningar och lika många lösningar. Men hur ska spiralen ändra riktning och gå uppåt istället för nedåt för Ugandas bönder? Vad kan man som utomstående individ göra.

Jag och barnen nere vid bomullsplantagen

Jag och barnen nere vid bomullsplantagen

Om jag går till mig själv så vet jag att jag kan göra en del – i det lilla. Att sluta köpa billiga bomullskläder är en sak – och istället kräva certifierade produkter. Att betala ett vettigt pris för den mat jag köper – för någon måste få betalt för det arbete som läggs ner på jordnötterna, kaffet och de importerade bönorna från Kenya. Att stödja organisationer som har koll på vilket bistånd som verkligen fungerar – stödja kooperativa föreningar som ger makt åt bönderna så att deras röster blir hörda. Med konsumentmakt, donationer och jävlaranamma kan individen göra skillnad Men ska det stanna vid det? För mig? Efter det här vet jag att det inte är en möjlig väg framåt. Jag vet var jag har mitt hjärta.

See ya
Linda