Mogusu. Rugombe. Rimbwale. Vi kör genom by efter by på vägen från Katelaba till huvudstaden Kampala. Lerhus efter lerhus. Men nu känns de inte lika anonyma som när jag gjorde resan åt andra hållet för tre veckor sedan. Efter min tid hos Angela och Ivan så vet jag ungefär hur husen ser ut inuti. Det lilla köket med eldstaden. Förrådet med hönorna. Sovrummet med träsängen och EuroFoam-madrassen. Jag vet att i några av husen lever kvinnor som Scovia – starka kvinnor som deltar i familjens beslut och vågar säga sin mening. Men jag vet också att det i majoriteten av dem bor kvinnor som drar hela lasset i hemmet och inte ser röken av pengarna från familjens bomullsskörd eftersom mannen ensam förfogar över dem.
Scovia är en stark kvinna - hon gör sin röst hörd och deltar i familjens beslut. Men hennes dotter kommer giftas bort .mot dowry.
Scovia är 25 år. Hon bor med sin man Eresa högt upp på kullarna i Katelaba. Båda är lärare på heltid. Ja, och så odlar de ju såklart bomull, kaffe, kassava, jordnötter och pumpa också. Och har hönor. Vi blev kära när vi studerade tillsammans, berättar Scovia. En ganska vanlig familj, men också väldigt ovanlig. För Scovia har ett eget sparkonto. Eresa hämtar vatten i floden. Och tillsammans lagar de mat. Efter ett par jämställdhetsutbildningar via kooperativet är det självklart att dela på arbetsuppgifterna och gemensamt planera för familjens framtida investeringar. I want a self contained house, you know with bathroom and kitchen inside, säger Scovia när vi håller på att steka kål ute i lerhuset på gården där de har sitt kök.
Så långt familjen har kommit, tänker jag. Att könsrollerna har kunnat förändras med relativt små medel, imponerande. Men du Linda, när ni gifter er i Sverige, betalar mannen dowry till brudens far då, undrar Scovia över grytorna. Nä, förklarar jag. Man bara gifter sig, det är liksom inte så att pappan lämnar bort sin dotter till mannen. Jaha, så då kan ni skilja er när som helst? Jag förstår inte riktigt. Jo men här så måste kvinnan betala tillbaka dowryn till mannens familj om hon vill skilja sig. Och det är jättemycket pengar så det går inte. Och sen säger kyrkan nej också. Och om man ändå skiljer sig så blir man liksom lite av en misfit. Jag hummar lite, nickar, men låter bli att tycka till. Inte riktigt läge att predika när man är på besök hos en ny familj.
På jämställdhetsutbildningen några dagar senare så kommer frågan om dowry upp igen. Föreläsaren har ställt frågan till de deltagande bönderna om det finns några uppgifter som kvinnor faktiskt inte kan göra på grund av sitt kön. Göra med barn har skrivits upp på tavlan. Dowry säger en av männen. En kvinna kan inte ta emot dowry om mannen inte är hemma. Det nickas instämmande i bänkarna – men föreläsaren skriver inte upp det på tavlan. Jag räcker försiktigt upp handen och undrar lite tvekande om de kan förklara för mig som är utifrån, just varför det inte går. Nämen, hur skulle det se ut. It’s the man who is the head of the family.
Kanske kan det tyckas som en obetydlig sak det där med dowry. It’s culture. Traditioner som man ju också måste värna om. Och ja, det är viktigt att hålla fast vid sina sedvänjor. Men de förstärker också ofta könsordningen. För om dottern mot betalning lämnas över av pappan till sin blivande man, så är hon ju på något vis en ägodel som byter ägare. Och om det är pappan som måste ta emot dowryn, då är kvinnorna inte med i besluten om familjeekonomin. Och om kvinnan är skyldig att betala tillbaka dowryn om hon vill skilja sig för att hennes man slår henne, ja då är det ju inte så mycket bevänt med jämställdheten.
Så, förändring tar tid. Och samtidigt som de förbättringar som Scovia nu upplever ger helt nya möjligheter för familjen att ta sig ur sin fattigdom – så kommer fortfarande deras döttrar att giftas bort mot dowry.
See ya
Linda
0.000000
0.000000
